Vi har sorg i det här huset! Tänk om du lilla tillgivna, busiga, vindsnabba, mjuka, gulliga och totalt galna Oya visste hur ledsna vi är nu!Varför måste du löpa efter det där rådjuret eller katten eller vad det var. Vi hade ju tränat så mycket på att inte springa efter katter eller guppande, dumma rådjursrumpor.
Nu kom tåget och körde på dig precis när du var på väg tillbaka till mig. Om du visste hur hemskt det var att hitta dig där på banvallen och bära hem din lilla sargade, döda, kropp!
Trodde aldrig att jag skulle sörja dig så mycket!
Du var ju ganska odräglig emellanåt. I höstas höll jag på att misströsta helt om att du skulle bli en hanterlig hund. Det var då när du var helt döv när jag ropade och strimlade allt i din väg. allt flyttade du runt på i det här huset. Min BH tex. Varje morgon fick jag leta efter den på de mest märkliga ställen. Varför måste du bära runt på just den?? Ibland fastnade du i den. Som på den här bilden. Det kanske var en liten apporteringsövning?
Nu är det så stillsamt här i huset. Ingen liten hund som hoppar jämfota av glädje när vi kommer hem och biter oss i luggen, ingen strimlar någonting, dina omruskade favoritleksaker ligger där, ingen liten hund som rantar med upp och ned för trappan och ivrigt undersöker allt vi gör, inget rött litet streck som skrattande kommer emot oss på promenaden. Jo, du kunde ju skratta. Kanske alla Bretoner kan det? Du ska veta att Julia sörjer också. Hon har letat efter dig i hela huset och ivrigt väntat i hallfönstret på att du ska komma hem. Och inte en bit har hon ätit sen du försvann.
Du började ju bli en sån bra hund. du hade ju tom slutat rymma till grannens kaniner och du kom alltid när jag ropade. Utom i måndags kväll. Men då var du redan bortom alla rop, förstår det nu.
Vi skulle ju gå på Agility nu i maj och Husse hade fixat fågeljakt i Ljungdalen.
Lilla Oya, vi sörjer!!
Din Matte
